Jag bloggar så sällan så jag hade glömt bort både användarnamn och lösenord, skickligt Ola… Men ankdammen intresserar mig inte längre, spelar knappt någon poker nuförtiden men desto mer bridge.
Om jag skulle kasta ut mig svaret på frågorna jag ställde i förra inlägget för en månad sedan, så jag sedan kan krypa under täcket och hålla mig borta en månad till?
Om vi ska rädda en av personerna, vem skulle det vara? Svaret är enkelt: 18-åringen.
Det sägs att man inte kan sätta ett värde på ett liv, men det är ren och skär bullshit. Tittar man med ekonomens glasögon så blir svaret enkelt att förstå. Under en människas liv är de första 15-25 åren en ren utgift för samhället, därefter kommer en tid av produktivitet då medborgaren betalar tillbaks på investeringen som gjorts, och slutligen är det nya utgifter igen i form av pension och vård.
18-åringen är ungefär färdigutbildad (om den inte läser vidare på högskola). Han eller hon är också på toppen av sin reproduktionsförmåga (vilket är svaret varför den nyfödda kommer långt ner i räddningslistan, alternativkostnaden för att skaffa ett nytt nyfött barn i samhället är mycket mindre än att skaffa en ny 18-åring).
Med samma argument kommer därefter 30-åringen och 45-åringen. I frågeställningen skrev jag inget om varken kön på de som behövde räddas eller var i världen vi befann oss. 30-åringen är i vilket fall som helst fortfarande i stånd att reproducera sig, medan 45-åringen har många år kvar att göra det, om han är man. Både 30-åringen och 45-åringen är i produktiv ålder, även om 45-åringen ses som åldersman om vi befinner oss i något av de fattigaste u-länderna. Personerna i de här åldrarna är också goda lärare för yngre generationer, vilket gör dessa till kandidat 2 och 3 att rädda.
Därefter kommer, på en klar plats fyra, sexåringen. Sexåringen har klarat den farliga spädbarnstiden med stor dödlighet i vissa delar av världen. Än så länge har samhällets investering varit ganska låg, men nu börjar en tid av kostsam skolgång. När denna investering är gjord så kommer dock barnet att kunna börja betala tillbaks till staten i form av skatter och avgifter.
De fyra första platserna har varit enkla att ranka. Nu står frågan mellan den nyfödda och pensionären. Inget talar direkt för någon av dom – ingen kan reproducera sig, och båda har ungefär 20 år framför sig av kostnader för samhället, Den nyfödda har dock fördelen av att om 20 år så kan den börja betala tillbaks på skulden, medan pensionären enbart är en sammhällsutgift i framtiden. Ergo kommer pensionären på plats sex och den nyfödda på plats fem. Eller snarare, ur ett rent ekonomiskt perspektiv är det är bättre att sluta räddningsinsatserna när den nyfödda blivit räddad och låta pensionären brinna inne (jag sa ju att det var en morbid frågeställning).
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är vi en god medborgare om vi jobbar 8-14 timmar per dag fram till vår pensionering, då vi dör knall och fall i en hjärtinfarkt.